dagkladd -på ytan

Har varit ute i träsket i två dagar i rad, vilket har visat resultat! Det börjar likna en odlingslott numera, det enda som fattas är att vattnet sätts igång så man kan börja odla.
Har även fyndat med min odlingsgranne A, då vi gick på en legal stöldrajd. För att det inte ska missförstås så får man ta diverse saker som folk har lämnat då de har sagt upp sin lott. Dagens fynd har varit en vattentunna, ett bord och en trästol. Sedan grävde jag upp ett litet träd/buske, dock vet jag inte vad det är för något men det kvittar, bara den tar sig.

Nu ska jag ta mig an disken. ciao!

Dagen blev inte så farlig så som jag befarade. Tror att det beror på att jag faktiskt har väldigt fina människor kring mig. Jag måste ta till mig det och bevara dessa goda hjärtan som de finaste juvelerna.

Under Tristans febergnäll fick jag ett telefonsamtal från Jennie, en av de få gamla vännerna som jag har kvar, dvs som har stått ut med mig i alla väder. Jag är världssämst på att höra av mig, dock tänker jag ofta på henne. Därför blir jag extra glad då hon ringer.
Strax efter jag hade lagt på luren ringer det på dörren, det är Anette med en jättepåse i handen. Påsen kommer från den finaste Tanja som jobbar tillsammans med mig. Hon hade köpt en vattenslang till mig då jag inte har en ute på träsket. Jag fick nästan hjärtfimmer av lycka. I vår ständiga ekonomiska kris är en vattenslang det sista man prioriterar.
Tack Tanja, 1000 gånger om!

Kunde inte sova i natt, låg och tänkte på en massa orealistiskt skit som jag nu på morgonkvisten inte kan fatta att den mänskliga hjärnan har vett att tänka. Mitt i nattgrubbleriet klampar Tristan in, hostig, snuvig och nerkissad. Han ville ha jättemycket gröt. Förvånansvärt reagerade han inte på "mitt nej inte nu" och det är här man börjar tro på Gud.

Förra veckan beställde jag ett par jeans och idag sprang jag ivrigt till paketutlämningen för att hämta mitt nya kreditköp. Japp, den entusiasm likt ett barns vid julafton dog omedelbart jag drog upp jeansen från påsen. Jag trodde inte mina ögon, jag måste ha beställt fel, eller ännu mer troligt att jag har fått fel storlek.
Nej, det är mina siffror; 29/34.  Min första tanke är wienerkorv, sådan som sitter i par. Det måste vara ägglossning tänker jag, då blir man ju lite svullen. Men kalendern visar att så inte är fallet. Vad blir nästa ursäkt då? En akut vätskeansamling? Eller är byxorna felsydda?

Jag tror att jag packar brallorna och returnerar dem imorgon. För jag tänker fan inte acceptera att det faktiskt är jag som börjar hulla på mig efter två ungar och ett chokladberoende som smyger sig på om nätterna.
 

Efter många om och men lyckades jag ta mig i kragen och spenderade eftermiddagen på det träsk som jag arrenderar. För det är verkligen ett träsk, jorden är jyttjig och det enda som växer är en massa ogräs som jag har försökt få bukt på i snart ett år. Tyvärr har Shrek inte visat sig ännu men annars var det full fart på andra kolonister. Deras trädgårdar börjar se riktigt prydliga ut och området har en underbar stalldoft av gödsel. Förresten är gödslet ett riktigt hett samtalsämne just nu bland proffsodlarna. I min träskiga förtvivlan ringde jag till vännen Anette som troget kom med en termos tröstkaffe och några äppersnurror. Så där satt vi i mitten av geggan i var sin solstol och avnjöt vårt kaffe i vårsolen och denna friska doft. Jag har enormt dåligt samvete för att jag inte orkar ha lika stort engagemang i odlingslotten.
 Efter att ha grävt måste man få belöna sig själv med att så lite frö. Idag blev det blomsterlin och ringblomma. Och pricken över i:et en rejäl flottpizza till mig då jag kom hem.

Ja och en ny tid är ju här. Sommartiden. Tänker alltid på Gyllene Tider och deras otroligt löjliga låt Sommartider från 1979. Den etsar sig fast och mitt huvud nynnar irriterande på denna melodi.

Igår besteg jag Malmös motsvarighet till Mount Everest. Den högsta av Holmabackarna. Klockan var 20.29 och jag var den enda som kunde bevittna Hyllietornets nedsläckning från denna spektakulära höjd. Handen på hjärtat var jag väldigt besviken då jag hade förväntat mig att fler skulle ta hänsyn till  WWF´s Earth Hour http://www.wwf.se/v/klimat/earth-hour/1233033-karta-earth-hour
Vägen upp var ett lidande, Theralen i blodet och en backe med en ungefärlig lutning på 85°.

Dagens syndabekännelser:
* Tanja, härmed vill jag be dig om ursäkt för att jag inte har hört av mig på hela helgen. Förlåt.
* Rodde, förlåt att jag har varit ett rövhål hela helgen. Förlåt att jag har tagit siesta från mitt liv och därmed tagit ifrån mig all den ansvar jag egentligen har. Förlåt. (Jag är fortfarande sur på dig så du vet.)

Kan någon förklara hur man sladdar över bilder från telefonen till datorn? Vore tacksam och så.

Även idag vaknade jag av ett livet är bara skit-humör. När kaffet var upphällt, fanns det ingen mjölk i kylen. Här bestämmer jag mig att jag måste ringa till min psykiatriker. På onsdagar har hon ingen telefontid men förvånansvärt nog svarade hon. Sjukskrivningen är nu förlängd. Effexordosen sänktes och jag tror att det är på grund av att jag störde henne med mitt samtal. Ett slags straff som psykiatriker utövar på sina patienter. Nästa gång drar hon väl in på lugnande också, bäst att jag håller mig till de fasta telefontiderna.

Dock har ungarna haft en bra dag idag. Det är ju våffeldagen, den riktiga våffeldagen, den dagen man bara MÅSTE äta våfflor. Lika mycket som att man MÅSTE slicka sig runt munnen när man äter sockerbullar. Så då slog jag på stort, gjorde en trippelsmet och vispade grädde medan våfflorna skulle få sin gyllenbruna färg.
Just det. Och nu har jag två tredjedelar smet kvar, för vem orkar äta massa våfflor?

Mina stövlar har blivit sönderkraffsade. Vet inte vilken hund som har orsakat denna katastrof. Nej, hundarna satt och tittade frågandes på mig då jag skrek på dem. Inget svar fick jag, de satt stumma, glodde och viftade på svansen. Mina Dr. Martens är nu förstörda.

Om jag hade mjölk istället för matlagningsgrädde i mitt kaffe i morse så tror jag att denna dag hade blivit avsevärt trevligare.

Det var ett tag sedan jag skrev på bloggen, har varken haft lust eller tagit mig tid att skriva. Och handen på hjärtat, har jag inte riktigt fattat varför jag följer denna blogghysteriströmmen...

Så detta återupptagande vill jag tillägna min bordskollega och glädjespridare Tanja.

Livet suger just nu. Är expert att hamna i konflikter och det värsta är att jag roas av det. Det ger mig en kick att gå runt och vara ilsken.
Sedan en månad sedan är jag på ett arbetsrehab. I början vet man inte vem som är personal eller "den andre" då majoriteten av personalen är i större behov av rehab än någon annan. Dock kan man glädjas av att man inte stannar på detta ställe... till skillnad från andra.

Fredag idag. Fredag innebär att man är ledig i två dagar framöver. Jag avskyr ledighet. Då har jag inget att göra och det irriterar mig. Dessutom är barnen som tjatigast. Det ska bakas, jag vill inte baka. Det ska pysslas, jag vill inte pyssla det du vill pyssla. Det ska lekas på lekplats, det vill inte jag för att då fryser jag och ni blir skitiga och vi har ingen tvättid och bla bla bla... Jag avskyr ledighet och livet suger.

Känner obehag i hela kroppen. Jag är röksugen. Ännu har jag inte tagit nikotinplåstret men snart klarar jag mig inte längre. Tycker synd om mig själv, jag är ynklig. Liten.
Barnen kommer snart hem och jag fasar för att jag ska omvandlas till en sabeltandad morsa och löpa amok här hemma. För det gör jag, även som rökare.

Ska på föräldramöte på Tristans dagis, detta är det drygaste jag vet. Massa blah blah, duktiga mammor i trendiga kläder och pappor i kostym. Mammorna ser likadana ut, typ som dockorna i Disneys tomtefabrik. Och så jag, den märkliga morsan som hade kunnat komma från en annan planet.

Barnen har kommit... den sabeltandade morsan väcks till liv och överväger...

jo, det är sant! Ännu en gång har jag beslutat mig för att sluta röka. Jag vet att alla vänner och bekanta skakar på huvudet och skrattar. Det skulle jag också göra om jag vore någon annan. Men just nu har jag bara en längtan; att inhalera de cancerframkallande ämnen som dämpar mitt stirriga jag. De fem bananer jag har tryckt i mig har inte hjälpt ett dugg. Bläärk. Ska lägga mig nu. Har jag tur så hittar jag nikotinplåster i medicinskåpet. Jag slutade ju inte sist, vilket jag ångrar nu...

Jaha, då sken solen idag med. Känner mig tvungen att vara riktigt produktiv idag, kanske tar jag med mig kameran och fångar de varma höstfärgerna. Men innan dess måste jag hinka i mig lite mera kaffe. Morgonen har varit lite skrikig. Tristans Legobrandbil raserade och jag är "dumma mamma" som inte kan laga den 5 minuter före dagis- och skolavgång. Det är just då jag vill ta på mig ytterkläderna och säga hej då, nu är jag inte din mamma mer.
Egentligen har jag lite svårt att identifiera mig som en mamma. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Det är lättare om jag får vara jag, dvs.....jag. Äh nu blev det trassligt här. Jag får utveckla detta senare, typ imorgon efter föräldrarmötet. Då kan jag ge lite mer konkreta exempel.

I eftermiddags var jag och Meya på biblioteket och som vanligt släpade vi med oss hem kilovis med böcker. Jag hittade boken Do Redo - konsten att slakta en tröja, en bok som är en riktig inspirationsbomb. Imorgon ska jag på jakt efter gamla stickade tröjor och försöka väcka fram den kreativa sidan... Utmaningen blir inte att skapa, utan att avsluta projektet. Det sistnämnda är inget jag brukar genomföra, har en flyttkartong full med oavslutade projekt. Kanske lider jag av en sällsynt separationsångest haha ha...

Måndag igen. Ännu en ny vecka är kommen och ännu en vecka av ens liv har gått. Detta framkallar ångest hos mig. Magen knyter sig, femtiotusen saker att göra denna vecka och jag tröstar mig med att jag bara har ett liv, ta en dag i taget och att när jag väl har utfört vad jag ska är det över.
Barnen är på väg till skolan, maken likaså. Nere på gatan är människor på väg till sina destinationer, ja just det; till sina mål. Mål. Mål mål mål. Målmedvetna jävlar. 
Att titta ut genom fönstret är ingen hit längre. De blad som ännu är kvar på träden har samma nyanser som områdets tegelhus och även om dimman har lagt sig kan man fortfarande ana dess doft. Hösten gör mig påmind om att jag har varit sjukskriven i ett år. Ett år av mitt "målsmedvedslösa" liv.

Se men inte röra vs. röra men inte se, jag talar om det ständiga kaoset i mitt hem. Det ligger saker överallt. Vart man än tittar så ligger det missplacerade föremål på alla tänkbara ytor.
Pennor i sängen, leksaker under fötterna, strumpor som inte är tvättkorgen, fjärrkontroll på spisen, häftapparat på badkarskanten, oj - här ligger en tandborste.
Och ingen annan än jag verkar varken bry sig eller se detta. Fram tills vederbörande ägare ropar -"har du sett min...?"
Tänk så många timmar man spenderar på att bara vara i positionen ´a la ostbåge.
En annan klassiker är att vederbörande torkar händerna på handduken, som faller ner på golvet och ligger kvar. Vederbörande tittar på den, vänder ryggen, släcker och går. Att plocka upp den är tydligen en ansträngning som är omöjlig att genomföra.
Ofta kan den osynliga röran utlösa dramatiska reaktioner hos mig, ungefär som en allergisk chock.
I en sådan situation kan jag inte tänka klart, svär, ser svart och tänker på hur livsviktig jag är för min familj då jag vet vart allt skräp finns eftersom det är bara jag som ser den. Den återkommande tanken är "va´fan hade de gjort om jag hade gått och dött?"
Dammsugaren fixar det som kommer igenom munstycket, resten hamnar i en plastpåse. Och jag hänvisar till båda, då jag hör vederbörande ropa - "har du sett min...?"

Hur många ord använder man i genomsnitt under en dag? Och hur många meningar bildas det av dessa? Jag gillar ord. Konstiga ord som man aldrig har hört förrut, exempelvis stoicism. Låter man ett ord upprepa sig långsamt i huvudet, ungefär som när man suger på en godisbit, kan det helt plötsligt kännas rätt mäktigt. Sedan finns det ord som kan låta och se konstiga ut; ögla - hur fult är inte det?

Som morsa använder man vissa ord och meningar flera gånger om dagen och har blivit ett slags mantra. Inget vidare för ens egna ordförråd som utvecklas med en mikroskopisk fart.