dagkladd -på ytan

Känner obehag i hela kroppen. Jag är röksugen. Ännu har jag inte tagit nikotinplåstret men snart klarar jag mig inte längre. Tycker synd om mig själv, jag är ynklig. Liten.
Barnen kommer snart hem och jag fasar för att jag ska omvandlas till en sabeltandad morsa och löpa amok här hemma. För det gör jag, även som rökare.

Ska på föräldramöte på Tristans dagis, detta är det drygaste jag vet. Massa blah blah, duktiga mammor i trendiga kläder och pappor i kostym. Mammorna ser likadana ut, typ som dockorna i Disneys tomtefabrik. Och så jag, den märkliga morsan som hade kunnat komma från en annan planet.

Barnen har kommit... den sabeltandade morsan väcks till liv och överväger...

jo, det är sant! Ännu en gång har jag beslutat mig för att sluta röka. Jag vet att alla vänner och bekanta skakar på huvudet och skrattar. Det skulle jag också göra om jag vore någon annan. Men just nu har jag bara en längtan; att inhalera de cancerframkallande ämnen som dämpar mitt stirriga jag. De fem bananer jag har tryckt i mig har inte hjälpt ett dugg. Bläärk. Ska lägga mig nu. Har jag tur så hittar jag nikotinplåster i medicinskåpet. Jag slutade ju inte sist, vilket jag ångrar nu...

Jaha, då sken solen idag med. Känner mig tvungen att vara riktigt produktiv idag, kanske tar jag med mig kameran och fångar de varma höstfärgerna. Men innan dess måste jag hinka i mig lite mera kaffe. Morgonen har varit lite skrikig. Tristans Legobrandbil raserade och jag är "dumma mamma" som inte kan laga den 5 minuter före dagis- och skolavgång. Det är just då jag vill ta på mig ytterkläderna och säga hej då, nu är jag inte din mamma mer.
Egentligen har jag lite svårt att identifiera mig som en mamma. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Det är lättare om jag får vara jag, dvs.....jag. Äh nu blev det trassligt här. Jag får utveckla detta senare, typ imorgon efter föräldrarmötet. Då kan jag ge lite mer konkreta exempel.

I eftermiddags var jag och Meya på biblioteket och som vanligt släpade vi med oss hem kilovis med böcker. Jag hittade boken Do Redo - konsten att slakta en tröja, en bok som är en riktig inspirationsbomb. Imorgon ska jag på jakt efter gamla stickade tröjor och försöka väcka fram den kreativa sidan... Utmaningen blir inte att skapa, utan att avsluta projektet. Det sistnämnda är inget jag brukar genomföra, har en flyttkartong full med oavslutade projekt. Kanske lider jag av en sällsynt separationsångest haha ha...

Måndag igen. Ännu en ny vecka är kommen och ännu en vecka av ens liv har gått. Detta framkallar ångest hos mig. Magen knyter sig, femtiotusen saker att göra denna vecka och jag tröstar mig med att jag bara har ett liv, ta en dag i taget och att när jag väl har utfört vad jag ska är det över.
Barnen är på väg till skolan, maken likaså. Nere på gatan är människor på väg till sina destinationer, ja just det; till sina mål. Mål. Mål mål mål. Målmedvetna jävlar. 
Att titta ut genom fönstret är ingen hit längre. De blad som ännu är kvar på träden har samma nyanser som områdets tegelhus och även om dimman har lagt sig kan man fortfarande ana dess doft. Hösten gör mig påmind om att jag har varit sjukskriven i ett år. Ett år av mitt "målsmedvedslösa" liv.

Se men inte röra vs. röra men inte se, jag talar om det ständiga kaoset i mitt hem. Det ligger saker överallt. Vart man än tittar så ligger det missplacerade föremål på alla tänkbara ytor.
Pennor i sängen, leksaker under fötterna, strumpor som inte är tvättkorgen, fjärrkontroll på spisen, häftapparat på badkarskanten, oj - här ligger en tandborste.
Och ingen annan än jag verkar varken bry sig eller se detta. Fram tills vederbörande ägare ropar -"har du sett min...?"
Tänk så många timmar man spenderar på att bara vara i positionen ´a la ostbåge.
En annan klassiker är att vederbörande torkar händerna på handduken, som faller ner på golvet och ligger kvar. Vederbörande tittar på den, vänder ryggen, släcker och går. Att plocka upp den är tydligen en ansträngning som är omöjlig att genomföra.
Ofta kan den osynliga röran utlösa dramatiska reaktioner hos mig, ungefär som en allergisk chock.
I en sådan situation kan jag inte tänka klart, svär, ser svart och tänker på hur livsviktig jag är för min familj då jag vet vart allt skräp finns eftersom det är bara jag som ser den. Den återkommande tanken är "va´fan hade de gjort om jag hade gått och dött?"
Dammsugaren fixar det som kommer igenom munstycket, resten hamnar i en plastpåse. Och jag hänvisar till båda, då jag hör vederbörande ropa - "har du sett min...?"

Hur många ord använder man i genomsnitt under en dag? Och hur många meningar bildas det av dessa? Jag gillar ord. Konstiga ord som man aldrig har hört förrut, exempelvis stoicism. Låter man ett ord upprepa sig långsamt i huvudet, ungefär som när man suger på en godisbit, kan det helt plötsligt kännas rätt mäktigt. Sedan finns det ord som kan låta och se konstiga ut; ögla - hur fult är inte det?

Som morsa använder man vissa ord och meningar flera gånger om dagen och har blivit ett slags mantra. Inget vidare för ens egna ordförråd som utvecklas med en mikroskopisk fart.

- Vem är du?
- En svår fråga. För att fatta mig kort så är jag en kvinna, mamma, hustru och matte. Närmar mig tjugotio (30).

- Har du några intressen?
- Ja men inte i praktiken.
- Vad menar du? Kan du utveckla det?
- Jag är intresserad av några saker och målar upp en bild av att jag är skitgrym men egentligen gör jag inget och händer det att jag får tummarna loss så avslutar jag ändå inte det. Faktum är att jag aldrig har lyckats att avsluta något.

- Favoritmat?
- Allt som saknar ögon samt det jag inte har lagat.

- Musiksmak?
- Soul, Jazz, Trip-Hop.

- Vad gör dig glad?
- En tidig och stillsam morgon.

- Vad gör dig arg?
- Det mesta.

- Vad önskar du dig mest i hela världen?
- En fruktträdgård och en städerska vore inte så dumt.

- Vad är du missnöjd med?
- Jag vet inte. Men definitivt något.

- Anser du dig vara en god människa?
- Nej.